Du är inte ensam!
Jag tänkte prata lite om acne. Något som jag drabbades av för ca 2år sen!
Dom flesta brukar få acne i tonåren men inte jag. Som när min vänner började få finner på näsan under högstadiet så var jag helt finnfri.
Jag började få finner när jag var 20år alltså rätt så sent. I början så sa jag "Äsch, dom försvinner säkert om några dagar" Men ack så fel jag hade för det var bara början på ett rätt så långvarigt problem.
Efter att jag förstod att acnen inte skulle försvinna så ringde jag till en vårdcentral och berättade att jag hade fått finnar och ville få hjälp med det. Dom svarade "vi skriver inte ut någon medicin på sommaren för man får inte vara i solen under behandligstiden. Men återkom i slutet av sommaren så kan vi kanske hjälpa dig då". Sommaren gick och det blev varken bättre eller sämre så jag ringde en gång till. Då fick jag en tid hos en läkare och som skrev ut en medicin, Tetralysal. Den åt jag i kanske 3månader och det blev bättre men efter att jag slutat äta den kom det tillbaka igen. Så jag fick en omgång till och det blev bättre igen. Samtidigt fick jag remiss till Hudkliniken och när jag väll var där så hade acnen nästan försvunnit så dom tyckte att jag skulle fortsätta med Tetralysal men då berättade de att det inte spelar någon roll vilken årstid det är utan en läkare ska neka till att skriva ut medicin om det behövs. Eftersom det är ens eget val att vara i solen eller ej!
I början på det här året så började det komma tillbaka igen men det var så lite. Jag tänkte att det fösvinner säkert sen någon gång.. Och det gjorde det faktiskt men sen kom det som ett brev på posten igen. Och den här gången var det värre. Jag var svullen på min kind så att ögat började svullna igen lite grann och min mun blev lite sne, så när jag prata så rörde sig bara den en halvan av munnen. Så det vara bara att ringa till Hudkliniken igen och försöka få en starkare medicin. Och det fick jag. Medicinen heter Roaccutan. När min läkare berättade om alla biverkningar som jag kan få av medicinen blev jag lite små nervös, för biverkningarna var inte så lindriga direkt utan ganska så allvarliga. Men jag tänkte att jag har verkligen provat allt annat och det här är sista utvägen så det är helt klart värt det om acnen försvinner, som det gör hos 80% som använt den.
Nu har jag ätit medicinen i ca 1,5v och det går bra men har får huvudvärk rätt så ofta och blir torr i munnen och i ansiktet men det kan jag leva med.
Jag får inte vara i solen för då kan jag få hudförändringar och det är ju inte så kul. Så man kan säga att jag kommer vara blekast i sommar, hehe ;)
Det jag vill få sagt med det här inlägget är absolut inte att ni ska tycka synd om mig eller så. Utan att det finns hjälp att få och man är inte ensam om det heller!
Det är klart att i början när det händer tror man ju att man är ensam om det i hela världen.
Och jag tyckte att det var jobbigt i början, jag ville inte vara med på kort eller vara ute bland folk för jag skämdes. Men nu skäms jag inte över det alls och det är så jäkla skönt. Nu behöver jag inte gå gömma mig bakom mitt hår eller hålla för ansiktet när någon tar kort.
Och när jag började googla runt lite så märkte jag att det finns många fler som har haft samma besvär som mig Och jag har fått vetat att folk i min omgivning har haft samma problem utan att jag visste om det. Och nu mår dom bra och deras hud är helt finnfri. Så det finns liksom hopp!
Jag kom på det att ens liv ska inte kretsa runt acnen! Och den ska inte hindra en från att göra olika saker. Så bara för att du har acne så betyder inte det att du inte kan vara bland folk eller göra massa saker. Det brukar nästan alltid vara så att det är du som tänker "vad ska alla tro när dom ser mitt ansikte? Dom kanske tycker att jag är äcklig.." Men så brukar det ju inte vara, visst det kommer alltid vara folk som tittar men det får man lov att leva med. Men det brukar oftast vara så att folk tittar till en gång men sen så tittar dom åt ett annat håll igen och fortsätter med sitt. Jag tror att man tänker mer på det själv än vad dom andra runt omkring en gör!
Livet går inte under för en sån här sak, tro mig!
Ah, de var väl det jag ville få sagt.
Och slutligen; Du är inte ensam!
Dom flesta brukar få acne i tonåren men inte jag. Som när min vänner började få finner på näsan under högstadiet så var jag helt finnfri.
Jag började få finner när jag var 20år alltså rätt så sent. I början så sa jag "Äsch, dom försvinner säkert om några dagar" Men ack så fel jag hade för det var bara början på ett rätt så långvarigt problem.
Efter att jag förstod att acnen inte skulle försvinna så ringde jag till en vårdcentral och berättade att jag hade fått finnar och ville få hjälp med det. Dom svarade "vi skriver inte ut någon medicin på sommaren för man får inte vara i solen under behandligstiden. Men återkom i slutet av sommaren så kan vi kanske hjälpa dig då". Sommaren gick och det blev varken bättre eller sämre så jag ringde en gång till. Då fick jag en tid hos en läkare och som skrev ut en medicin, Tetralysal. Den åt jag i kanske 3månader och det blev bättre men efter att jag slutat äta den kom det tillbaka igen. Så jag fick en omgång till och det blev bättre igen. Samtidigt fick jag remiss till Hudkliniken och när jag väll var där så hade acnen nästan försvunnit så dom tyckte att jag skulle fortsätta med Tetralysal men då berättade de att det inte spelar någon roll vilken årstid det är utan en läkare ska neka till att skriva ut medicin om det behövs. Eftersom det är ens eget val att vara i solen eller ej!
I början på det här året så började det komma tillbaka igen men det var så lite. Jag tänkte att det fösvinner säkert sen någon gång.. Och det gjorde det faktiskt men sen kom det som ett brev på posten igen. Och den här gången var det värre. Jag var svullen på min kind så att ögat började svullna igen lite grann och min mun blev lite sne, så när jag prata så rörde sig bara den en halvan av munnen. Så det vara bara att ringa till Hudkliniken igen och försöka få en starkare medicin. Och det fick jag. Medicinen heter Roaccutan. När min läkare berättade om alla biverkningar som jag kan få av medicinen blev jag lite små nervös, för biverkningarna var inte så lindriga direkt utan ganska så allvarliga. Men jag tänkte att jag har verkligen provat allt annat och det här är sista utvägen så det är helt klart värt det om acnen försvinner, som det gör hos 80% som använt den.
Nu har jag ätit medicinen i ca 1,5v och det går bra men har får huvudvärk rätt så ofta och blir torr i munnen och i ansiktet men det kan jag leva med.
Jag får inte vara i solen för då kan jag få hudförändringar och det är ju inte så kul. Så man kan säga att jag kommer vara blekast i sommar, hehe ;)
Det jag vill få sagt med det här inlägget är absolut inte att ni ska tycka synd om mig eller så. Utan att det finns hjälp att få och man är inte ensam om det heller!
Det är klart att i början när det händer tror man ju att man är ensam om det i hela världen.
Och jag tyckte att det var jobbigt i början, jag ville inte vara med på kort eller vara ute bland folk för jag skämdes. Men nu skäms jag inte över det alls och det är så jäkla skönt. Nu behöver jag inte gå gömma mig bakom mitt hår eller hålla för ansiktet när någon tar kort.
Och när jag började googla runt lite så märkte jag att det finns många fler som har haft samma besvär som mig Och jag har fått vetat att folk i min omgivning har haft samma problem utan att jag visste om det. Och nu mår dom bra och deras hud är helt finnfri. Så det finns liksom hopp!
Jag kom på det att ens liv ska inte kretsa runt acnen! Och den ska inte hindra en från att göra olika saker. Så bara för att du har acne så betyder inte det att du inte kan vara bland folk eller göra massa saker. Det brukar nästan alltid vara så att det är du som tänker "vad ska alla tro när dom ser mitt ansikte? Dom kanske tycker att jag är äcklig.." Men så brukar det ju inte vara, visst det kommer alltid vara folk som tittar men det får man lov att leva med. Men det brukar oftast vara så att folk tittar till en gång men sen så tittar dom åt ett annat håll igen och fortsätter med sitt. Jag tror att man tänker mer på det själv än vad dom andra runt omkring en gör!
Livet går inte under för en sån här sak, tro mig!
Ah, de var väl det jag ville få sagt.
Och slutligen; Du är inte ensam!
Kommentarer
Trackback
